Ida

Den 20.e juni 2013 kom han äntligen! Vår älskade lille pys som vi från och med idag kommer kalla Charlie.

Hela förlossningen gick väldigt bra. Värkarna började på tisdagskvällen och höll på hela natten, hela onsdagnatten och ja hela onsdagen. Ringde till KK i Malmö vid nio på morgonen eftersom jag hade värkar med fem minuters mellanrum men de sa att jag skulle vänta tills de kom med tre minuters mellanrum. Så onsdagen hemma va inte alltför skoj med värkar och ont. Till slut orka jag inte med det längre och ringde KK i Malmö vid fyra, fem-tiden på eftermiddagen och fråga om jag kunde komma in. Men det gick inte. De hade fullt och de hänvisade mig till att kontakta Ystad eller Helsingborg varpå jag frågade om jag inte bara kunde ringa Lund. Nej, de hade också fullt. Lite smått panikslagen fick jag ju ringa Ystad sim svarade mig att även de hade fullt. Paniken steg och Helsingborg fick bli det fjärde alternativet. De hade plats men tyckte att Malmö kunde undersöka mig först innan jag begav mig 8 mil norrut. Så vi åkte in till KK i Malmö och jag blev undersökt. Efter en undersökning sa de att det va nog bra att köra till Helsingborg direkt och att de väntade på oss där...

Och fast det blev lite oro i allt kunde det i slutändan inte blivit bättre. Personalen i Helsingborg va supertrevliga och jättesöta och tog väl hand om oss. En stor stor eloge till våra två barnmorskor där och all annan personal!

Och 04.54 på torsdagsmorgonen föddes alltså vår lille pys Charlie. Finns inga ord som kan beskriva vad man känner när man får sitt barn på bröstet. Kan fortfarande inte förstå att denna söta lille killen har vi skapat, jag och min man, han är vår lille bebis och han är helt underbar!

Så här kan det se ut en helt vanlig måndagskväll, haha.
Va riktigt trött igår. Hade som sagt en heldag med systerdottern vilket va otroligt mysigt men jag blev ganska trött ändå av Ikea-tripp, lekande på lekplats, kubb-spelande och en massa bak. Sen promenerade vi bort mot syrran för att lämna av min systerdotter, promenerade bort mot pappa för att hämta upp min man, skulle promenerat bort mot vårt nya place men upptäckte att jag glömt nycklarna hemma hos syrran. Så då blev det att promenera tillbaka dit, med en ganska tom mage- ja alltså på mat. Väl hemma sen va blodsockret nere i fotknölarna och hungern va olidlig. Så efter maten blev det totaldäckning i soffan och Richard va så snäll att han föreviga detta ögonblick, och jag, ja jag bjuder på denna vackra (?!?) bild, haha.

Idag är det pysens beräknade ankomstdag men jag kan nog säga till 99% att han inte kommer komma idag. Jag har känt lite kramper i magen de senaste dagarna men inget som hållt i sig särskilt länge. Igår när vi promenerade bort till Ikea fick jag lite ont i sidan av magen, typ som hållkänsla, och igårkväll efter vi ätit middag kändes det lite krampaktigt i nedre delen av magen. Men som sagt inget ihållande.

Tycker det är himla svårt att veta också, vad ska man "leta" efter liksom. Har ju inte haft värkar innan så hur vet jag hur de ska kännas? Sa till syrran för ett tag sen att: tänk om jag inte känner värkarna?
Men hon "lugnade" mig med att jag definitivt kommer att känna av de. Och det tvivlar jag faktiskt inte en sekund på!

Så nu är det bara att vänta. Och försöka hålla sig sysselsatt vilket jag tycker jag är rätt bra på. Hela dagen igår spenderades med min goa systerdotter då vi promenerade bort mot Ikea, baka en himla massa kakor, va på lekplatsen och va ute på en gröning och spela kubb. Och idag tänkte vi bege oss mot Lund och Lödde för att kika på en outlet!

Ja denna bild togs för ett tag sen kan man säga, haha.
Roligt att se vilken resa kroppen gjort och framförallt magen. Fast jag inte känner mig jättestor just där så är det ju ändå så att vi är på sluttampen nu det känns som magen växer väldigt mycket dag för dag.

Böja sig ner har blivit lite jobbigare, att sitta och luta sig över frukost/middagsbordet blir lite jobbigt eftersom magen och förmodligen lille pysen kläms ihop lite och de senaste dagarna har jag faktiskt känt av lite kramper i magen som, vad vet jag, antagligen börjar dyka upp nu. I och med att jag inte känt av något tidigare, förutom att pysen "bökar och stökar" därinne och ändrar position, blir det mer verkligt och speciellt när man väl känner lite kramper eller ja, annat i magen.

Och alla runt omkring är ju ganska härliga. Igår när jag och Richard bjudit till grillning och middag i vårt nya place, va jag ganska trött framåt kvällen i brist på sömn natten mellan fredag och lördag, så jag la mig lite på soffan och då kommer mamma och frågar om allt är okej och om jag mår dåligt. Haha, nej inte riktigt, bara lite trött. Sen kommer Richard och frågar samma sak, om jag mår dåligt eller har känningar i magen. Självklart härligt och mysigt att alla är så engagerade vilket jag förstår så här bara några dagar innan BF men jag kommer nog att berätta och ni kommer märka på mig när jag ligger ner i soffan för att jag har ont eller jag har känningar. Det lovar jag!

Idag är det ny vecka, vecka 39 för min del.
Och idag va jag hos barnmorskan och där konstaterade vi båda att det är inte så lång tid kvar nu. Det börjar verkligen närma sig, med stormsteg. Men allt såg bra ut med lille pysen, hjärtljuden va bra, han va fixerad därinne och det va aktivitet och lite bök och stök. Även mitt blodtryck va bra och hon konstaterade att jag va frisk, haha.
Fick även se en amningsvideo vilket ja, va väl ganska bra. Blir lite mer verkligt nu på nåt sätt!

Så det va ju roligt att han fixerat sig nu och ligger i bra position för utgång. Trots detta känner jag inte av det, inget tryck eller smärta neråt så jag hade ju nästan kunnat gå och va gravid en månad till. Så känns det i nuläget. Lite konstig känsla faktiskt när man tänker på att det faktiskt bara är två veckor kvar och jag inte har några krämpor. Då kommer ju värkarna typ komma som ett slag i ansiktet...kanske?

Så va det två veckor kvar till pysens beräknade ankomst. Man kanske borde bli lite stressad eller lite nervös eller något nu men nej, inte så mycket faktiskt.

Tanken är att Richard kommer hem den 15.e och det blir ju tre dagar innan så jag räknar kallt med att lille pysen väntar på sin pappa men har han däremot bråttom får vi lösa det då...

Idag är det onsdag och då går jag in i ännu en ny graviditetsvecka. Och nu är det verkligen inte så långt tid kvar, typ två tre veckor om pysen kommer i någorlunda tid.

Och ja, som vanligt, jag mår prima! Jag tränar och håller mig sysselsatt med lite olika projekt såsom lite jobb och lite pillande nu inför att pysen ska komma. Senaste projektet är att måla och slipa om en sekretär jag fått loss från syrran som ska bli ett skötbord till lillen.

Det som känns av nu är tröttheten som ibland kommer som ett riktigt slag i ansiktet. Vaknar till några gånger på nätterna, vilket stör sömnen lite, men jag somnar om ganska så snabbt igen så egentligen är det faktiskt inte så himla farligt. Och det här med pysens aktivitet därinne är lite roligt med, innan har jag känt sparkar och så vilket jag i för sig gör fortfarande men nu är det också mycket "bök och stök" precis som om att han vänder och vrider på sig för att hitta bästa möjliga position. Och ibland känns vissa delar av magen jättehårda precis som att det just där är en fot eller nåt som ligger och trycker på.
Himla mysig och härlig känsla! ❤

Idag går jag in i en ny vecka, vecka 36.
Det börjar kanske bli lite tjatigt men jag mår fortfarande bra och håller mig sysselsatt med lite olika aktiviteter. Vet inte om det är för att jag kommit igång med träningen igen eller om det är nu de sista veckorna men jag blir så snabbt hungrig och blodsockret kan sjunka himla snabbt vilket gör mig lite trött och grinig. Fast nu i skrivande stund kommer jag på att jag nästan alltid varit sån, får jag inte mat när jag är hungrig kan jag lätt bli en pain in the ass, så att säga. Så det kanske inte är något nytt i för sig!?

Men träningen går bra, ibland är flåset med och ibland får man leta länge innan man hittar det men det stoppar mig inte på gymmet. Jag kör på med kondition och lite styrka och det känns väldigt bra.

Sedan jag kom hem, vilket är för drygt tre veckor sedan, tycker jag att magen växer så det knakar. Har även fått höra det från andra så då måste det ju stämma. Men än en gång är det kanske inte så konstigt att det smäller till så här på sluttampen, har insett ny att det inte är så jättemånga kvar till due date. Själva dagen skrämmer mig inte lika mycket längre som tanken på att inte få hem min man i tid. I bästa fall kan han komma i början av juni, i värsta fall i mitten ochpysen är beräknad till den 18.de. Vet inte riktigt hur vi ska få ihop den ekvationen!? "Jaja, det löser sig" har blivit ett mantra som jag kör på repeat inne i huvudet för att skjuta bort tankarna och för att inte oroa mig i onödan. Eller så kör vi på min mans välberömda fras om att förstföderskor oftast går över tiden. Och självklart är det ju så, för alla, så varför ska jag vara orolig!?

Kanske ska tilläggas att det är hans syster som är läkare och inte han...

Igår gick jag in i vecka 35 (34 + 0). Idag är det dessutom 40 dagar kvar till pysens beräknade ankomst.

Känns helt galet att det rullar på så fort. Vet att jag skriver det varje vecka men det är ju verkligen så, dagarna går så himla fort och veckorna likaså. Väldigt spännande samtidigt som det känns lite tråkigt att jag är här och min man är borta i Qatar för att avsluta sitt. Men så är det! Tur att det finns Skype och Facebook och ja, telefoner. Annars har det ju varit nästintill olidligt.

Och magen den växer för fullt nu tycker jag. Bara sen jag kom hem för drygt två veckor sedan tycker jag att det smällt till ordentligt. Pysen kanske har intagit en ny position därinne som gör att magen känns större och så är det ju det lilla faktum också att de växer ganska mycket här på sluttampen. Haft lite illamåendeskänningar av och till sen i helgen men sen blir det inte mer än så. Speciellt när jag sitter ihopakurad under en längre period och då känner att det blir svårt att andas. Men då är det bara att byta ställning, luta sig tillbaka och ta en stor suck. En pappa-suck kallar jag det för, haha.

En annan rolig grej är ju att även om magen växer så har jag nog inte riktigt kopplat att den faktiskt är ganska stor och att det finns en liten pys därinne. Så ibland när jag ska gå förbi grejer, som små tajta utrymmen, försöker jag dra in magen för att komma förbi. Men inser ju snabbt att det funkar ju inte riktigt. En gammal vana som är svår att släppa.

Annars mår jag bra så här långt. Lite tröttare, lite mer andfådd och lite mer kissignödig men det är väl helt normalt eller? Haha!
Tycker jag har det himla bra och haft en himla tur dessa 35 veckor som gått!

Så har jag äntligen varit och köpt tyg så jag kan komma igång med att göra pysens vimplar.
Nu ska jag bara bestämma mig för hur jag ska gå tillväga och vilket upplägg som kommer bli snyggast.

I fredags tig jag mig upp mot Göteborgstrakten för att fira helg med härlig vän. Både fredag och lördag va himla mysiga med bland annat after work, häng på stan i mysig vårsol och grillning. Sen kom natten mellan lördag och söndag som inte spenderades på alltför bra sätt.

Vaknade upp mitt i natten av kramper i magen, av att det körde runt därinne och att jag mådde illa. Magen va inte alls i fas och jag kände att närsomhelst blir det att springa in på toaletten. Men det kom aldrig riktigt dit. Kändes som att det stod upp i halsen på mig men längre kom det aldrig. Kramper blandat med illamående blandat med att pysen därinne förmodligen körde ett zumba-pass va ingen rolig kombination. Något som heller inte va så kul va tanken på att först sitta på en buss i en timme mot Göteborg för att sedan sitta ytterligare i fyra timmar ner mot Malmö.

Pratade med syrran på söndagsmorgonen och hon fråga hur jag skulle lösa det? Ja, hur skulle jag lösa det? Det va egentligen inte mycket mer än att bita ihop och gilla läget, jag va ju tvungen att ta mig neråt.

Roligare bussresa har jag ju varit med om. Fast jag va sjukt trött efter en natt med inte så mycket sömn kunde jag inte riktigt koppla av och sova på bussen. Varje gång jag luta huvudet tillbaka för att vila kände jag hur det körde i magen. Men väl i Malmö skulle jag möta upp syskonen för att hitta på lite roligheter och magen fick hänga på, så gott den kunde. Fortfarande kramper och lite illamående känsla men det fick bli att bita ihop och njuta av en rolig söndagskväll.

Även natten mellan söndag och måndag spenderades med flera timmar vaken in tron om att jag snabbt skulle behöva springa in på toaletten. Inte heller denna natt blev det så utan jag kunde tillslut somna om.

Kan varit nåt dumt jag ätit, lille pysen som bökar lite för mycket och kanske håller på att vända sig och inta rätt position eller nåt helt annat? Ska till barnmorskan imorgon bitti så då får hon väl känna och klämma och se hyr det står till därinne.

I onsdags gick jag in i vecka 34 (33 + 0) dock är bilden från i fredags och alltså då 33 + 2.

Och jag fortsätter att må bra, inga större krämpor eller känningar mer än trötthet och de konstanta toalettbesöken. Som jag skrivit innan tycker jag att dessa sista veckorna rullar på himla fort. Rätt skönt faktiskt att sysselsätta sig och ha saker att göra. Dels rullar ju tiden på och dels slipper man tänka så mycket, haha.

På tisdag blir det ett morgonbesök hos barnmorskan och då får vi se vad hon säger om pysens ställning. Det blir säkert bra!
❤

Lite av vad som inhandlades under fredagen i Ullared.

Yes, detta är vad jag hitta till pysen på Ullared. Rätt roligt att gå och kika där faktiskt och vilka fynd jag gjorde. Många "stora" grejer kan vi nu bocka av från vår inköpslista.

De stora grejerna blev: badbalja plus insats, skötbordsbädd, aminingskudde, babygym och sängkläder och så givetvis kläder till pysen.

Ganska nöjd med inköpen om jag ska va ärlig och himla nöjd med dagen, timmarna bara flög iväg tyckte jag. Mer kunde man kanske lastat på sig men nja, jag kände att en full vagn räckte för mig! Och det lär definitivt räcka för lillen!
❤

Som sagt har vi ju inte köpt så himla mycket än så länge till lille pysen, förutom vagn då som beställdes förra veckan.

Har fått några finfina saker av mina systrar som kommer användas väldigt flitigt. Sen va jag ju en sväng på Ikea igår och då blev det lite inhandlat, men den största inhandlingen lär ju ske imorgon i Ullared!

Igår gick jag in i vecka 33, eller 32 + 0, om man räknar så.
Det rullar ju verkligen på för fullt nu får man säga, veckorna och dagarna går himla fort tycker jag. Och jag fortsätter att må bra och fortsätter att aktivera mig och kan fortsätta med min träning.

Har ju lite graviditets-appar på mobilen och paddan och är medlem på lite olika graviditetssidor på nätet och får för varje vecka en uppdatering av graviditeten. Och igår kika jag in i mailboxen där jag fått en uppdatering av babycenter.se där det stod "inte undra på att du känner dig jättestor, det är trångt därinne nu". För mig va det lite roligt att läsa just den raden eftersom jag absolut inte känner så. Jag känner mig inte så stor, ännu, och bara igår berättade jag för syrran att när jag tränar och springer känner jag mig förvånansvärt lätt i kroppen. Så jag bara tackar och tar emot att jag känner mig så här.

Sen ska man ju inte sticka under stol med att jag är ganska trött och igår när jag hade en mysdag med min systerdotter och vi promenerade ganska mycket blev jag ganska trött. Men är det inte värre så...?

Har märkt de senaste dagarna med att pysen svänger och vrider på sig därinne. De sparkar jag kunde känna tidigare har på nåt sätt gått över i att han försöker hitta bästa viloläge, vilket givetvis är en egen tolkning. Har ju faktiskt ingen aning vad han har för sig, fast det hade varit roligt att veta, nyfiken som jag är!

Lite rolig avslutning på detta inlägg...
Igår kväll kändes magen ganska så stor så tog en bild av den då men den blev ganska mörk så bestämde mig för att ta en ny, bättre bild, nu på morgonen. Är det bara jag som ser en ganska markant skillnad? Från onsdagskvällen till torsdagmorgonen...? Haha.
❤

Tycker att magen har växt himla mycket bara under den senaste veckan. Kanske är inbillning men den känns verkligen mycket större på bara några dagar. Och aktiviteten, den har ju inte trappats ner bara för det. Har läst att ju mer barnet växer desto mindre utrymme blir det därinne, naturligtvis, och då blir det inte så lätt att hålla igång den aktiviteten som barnet en gång hållt igång.

Men här märks det ingen skillnad i alla fall. Det sparkas och boxas och knuffas en hel del därinne så det måste ju bli en liten idrottare av honom.
Även om jag har känt lillens rörelser ett tag nu blir jag ändå lika glad varje gång det känns av. Det känns liksom på riktigt. Det känns att det faktiskt ligger en liten kille därinne och väntar på att få komma ut.

Så mysigt!
❤

(pysen i v 32 enligt Pampers "Hello baby"-app)

Så här på morgonkvisten gjorde vi vårt första inköp till pysen. Beemoo barnvagn med liggdel, sittdel och en Britax bilbarnstol, känns redan som ett bra köp! Stod att denna vagn skulle passa bra för den aktiva familjen vilket passar rätt bra in på oss.

Så nu har vi en grej vi kan bocka av från vår to-do-list. Kolla igenom en checklista igår som jag fick på mailen och insåg att utav ett trettiotal grejer har vi fixat noll. Ett idag i för sig i och med vagnen men ändå. Kan faktiskt inte påstå att jag är stressad heller. Känns som jag har mycket tid nu när jag inner hem till Sverige att fixa en hel del!

Yes.
Idag går jag in i vecka 32, eller 31 + 0 om man räknar så, och det känns som att tiden går himla fort nu. Satt och tänkte på det igår när vi va på ultraljud, att sist jag gjorde ultraljud va i vecka 20. Det va ju 11 veckor sen, var tog tiden vägen?

Jag är nog väldigt lyckligt lottad att jag kan köra på som vanligt under min graviditet. Jag springer, tränar och har inga större krämpor om man bortser från toalettbesöken på natten, restless legs, lite svårare för att sitta ner bekvämt alltför länge...och spänningar i magen då och då. Men detta är enligt mig piss i Mississippi. Herregud, kroppen förändras ju ganska mycket under dessa nio månader så det vore ju konstigt om man inte kände av någonting.

Men att jag har fått slippa illamående, huvudvärk och ryggont, hittills, är jag himla tacksam för. Har börjat tänka att om min graviditet nu varit så här pass smidig betyder det då att jag får en mardröms-förlossning? För att väga upp det hela liksom, haha.

Framtiden kan man ju inte grubbla på alltför mycket nu, man får ta det som det kommer och börjar jag må sämre mot mina sista veckor kommer jag ändå vara tacksam för dessa fina 32. Och angående förlossningen, det är en dag som jag både fruktar och ser fram emot. Den eventuella smärtan och hur kroppen mår och ser ut efteråt är något jag helst inte vill tänka på. Dock kommer det ju vara den finaste dagen i ens liv när man har sitt lilla barn hos sig!