Ida

Imorse blev det träning igen nere på gymmet och idag blev det joggat 5 km. 

Förstår inte riktigt hur jag kan känna mig så lätt i kroppen som jag faktiskt gör, kanske inte ska säga för mycket för om nån vecka kanske jag inte är lika rörlig, haha. Men det känns i alla fall himla bra. Jag måste ju erkänna att tempot på löpbandet är ju inte nåt att skryta med men jag tar mig fram i alla fall.

 

Efter träning blev det en god pastalunch på Vapiano och satt riktigt fint efter ett jobbigt träningspass.

Man får ju njuta så länge det varar och passa på att röra på sig medans man kan. Har läst att det är bra för den gravida kroppen att röra på sig minst 30 minuter om dagen och håller man igång med sin träning kan det underlätta själva förlossningen med, vilket ju är kanon. Måste ju erkänna att det är en dag som jag både ser fram emot och som jag fruktar lite. Självklart längtar jag/vi till den dag vi får se vår lilla bebis och får honom i vår famn men allting som leder upp till just den stunden är jag lite skraj för. 

 

Ibland vill jag inte tänka på det och stressa upp mig för något som inte kommer ske förrän om 2 månader, samtidigt som jag vill veta vad som ska hända för att kunna förbereda mig. Men samtidigt, kvinnor har fött barn i tusentals år, på sjukus, ute i bushen, med smärtlindring, utan smärtlindring och det har väl gått bra eller hur? Så varför skulle det inte gå bra för just mig?

 

Sista jag va hemma, i mars, och va hos barnmorskan fick jag lite info om lite allt möjligt som stundar och då bland annat om hur man vill att förlossningen ska gå till. Vill man ha smärtlindring? Hur vill man förlösa? Vilka ställningar vill man prova? Och så vidare. Hur mycket ska man egentligen förbereda tänker jag då. Det enda jag vet i nuläget är att jag vill ha all den smärtlindring jag kan få, typ. När det sen kommer till ställningar kan man inte bara testa i stunden vad som passar? Eller är jag helt fel på det? Ska det mesta planeras in i minsta detalj eller finns det utrymme för improvisation? 

 

Just nu känns den dagen ganska långt borta, fast det egentligen inte är så långt kvar. Dessa 30 veckor har ju gått himla fort så jag tror nog att det bara säger "puff" och så kommer dagen då jag måste berätta för Richard att "du, nu är det nog dags". När jag väl kommer hem till Sverige nu i slutet av april har jag och kommer jag planera in så mycket som möjligt för att få dagarna att gå och för att samtidigt inte ha så mycket tid över för att grubbla eller tänka på just "due date". Det blir som det blir. Det man kan styra över får man väl göra och det andra får bara komma helt enkelt. 

Ska bli otrolitg spännande i vilket fall som helst!