Eftersom jag åker till Sverige nu på söndag va vi tvungna att besöka en läkare här i Doha som kunde intyga att jag mår bra, pysen mår bra och att vi faktiskt får lov att flyga. Är ju just nu i vecka 31 och bolaget jag flyger med, Qatar Airways, måste ha ett läkarintyg efter vecka 28.

Väl där fick vi träffa en läkare som tog blodtryck på mig och som frågade mig lite om min graviditet. Sen fick jag även göra ett ultraljud. Antagligen för att se att allting är ok nu innan flygresan. Och allt såg jättebra ut! Fick återigen se lille pysen och höra hans hjärtslag. Helt fantastiskt. Fick dessutom bilder med oss hem. Bilderna är ganska mörka och man ser ju inte så mycket men ändå, det är alltid skoj att ha som minne!

Så nu är jag fit för att flyga hemåt på söndag och hoppas att flygresan går så smidigt som möjligt. Är inte ett jättestort fan av att flyga då jag blir helt kallsvettig bara det skakar till lite. Men det ska nog gå bra. Förhoppningsvis kan jag sova bort timmarna eller kolla på nån film för att försöka slappna av.

Så här lite på slutspurten är det en del som ska inhandlas och fixas och vi kan ju inte påstå att vi faktiskt inhandlat nåt...än så länge. Har några babykläder som ligger hemma i Sverige som jag fått av syrran plus två presenter från syskonen, mer än så har det inte blivit. Därför sitter Ullareds-trippen himla bra när jag kommer hem. Tänkte att man kanske kunde hitta en hel del grejer där, men vem vet? Antingen hittar man en massa guldkorn eller ingenting, vi får se helt enkelt. Ska i alla fall bli skoj med en liten roadtripp!

En viktig grej däremot blir att köpa en barnvagn. Jag och min man har kikat runt lite på nätet och på jollyroom.se har vi hittat två olika alternativ som kan vara intressanta för oss. Tycker att det hade varit bra med både ligg och sittdel och även en bilbarnstol. Sen är det ju ett plus om man lätt kan packa ihop den i och med att vi reser ganska mycket. Så antagligen kommer vi klicka hem en av dessa två, Crescent eller Beemoo/Britax. Den senaste är ju ganska käck för den aktiva familjen som jag nog får påstå att vi tillhör men en Crescent är ju ändå en Crescent.

Vi får se hur det blir helt enkelt. Är det nån av er därute som har erfarenhet av något utav märkena?

På ultraljudet i januari var det full aktivitet på lille pysen och det verkar inte som att det gått över eller trappats ner, och härligt är väl det? Är så himla mysigt att känna att han verkligen rör på sig därinne. Ibland har jag tänkt att det skulle va häftigt att veta egentligen vad som försigår där inne. Är det mest sparkar eller slag med händerna? Vänder han mycket på sig och snurrar runt? Hur ligger han egentligen därinne och är det behagligt? 
 
Ibland är magen lite "ojämn" när jag sitter eller ligger ner. Man ser tydligt en bula sticka upp längst ner på magen och antingen är det en topp på vänstra sidan eller på den högra sidan, nära höfterna, och väldigt hårt på just toppen. Min egen tokning av detta är, eftersom jag inte har en aning om jag har rätt eller är helt ute och cyklar, att det är pysens huvud som sticker upp och känns en aning hårdare. 
 
Men det här med att känna så pass mycket aktivitet som jag ändå gör är fantastiskt. Men jag tror samtidigt att han många gånger är lite lurig. När jag har en tröja, eller skjorta eller ja enkelt sagt kläder över magen, kan jag känna en massa sparkar men så fort jag lyfter på klädesplagget för att kika så slutar det. Samma sak händer om jag säger till min man att känna eller titta eller om jag tar fram mobilen för att spela in. Då avtar det. Sist jag va hemma ville min syster och mina syskonbarn en kväll känna på magen men vid just det tillfället höll pysen en ganska låg profil. Han kanske blir som sin mamma, vem vet? Han vill ha uppmärksamheten men när han väl får den är det inte lika intressant, haha!
 
Har läst att barnet kan bli lugnare dessa veckor, från vecka 31 och framåt, eftersom utrymmet därinne blir mindre och mindre i takt med att bebisen växer. Men jag hoppas ändå att det kan bli en del aktivitet framöver. Dels är det ju mysigt för min egen del och dels för mina syskonbarn som ständigt frågar om de får känna på magen eller till och med se den. Men det lär de ju göra nu, se den. Sen jag va hemma sist har ju magen växt sig större. Kommer ihåg när jag kom hem sist, i början av mars, då sa min äldsta syster när hon såg mig att hon trodde att magen skulle vara mycket större. Får se vad hon säger denna gången?!
 
 
Jag skulle ju berätta lite om hur vi berättade vår härliga nyhet om att vi ska bli föräldrar för våra nära och kära. I alla fall där vi berättade blev det en rätt rolig grej utav det...
 
Som sagt så gjorde jag testet den 15.e oktober 2012 och då bestämde både jag och min man oss för att vänta lite och hålla på det fram till vecka 12. Man vet ju aldrig vad som kan hända. När jag hade streckat va jag "bara" mellan 5.e och 6.e veckan så det va ju ganska tidigt vi fick reda på det. Viket skulle betyda att vi va tvungna att hålla på den roliga nyheten i 6 hela veckor till. Herregud hur skulle det gå?
 
För min mamma och pappa
Men det gick, vi lyckades hålla tyst om det fast vi bara ville skrika ut det!
Men så lagom till farsdag, viket förra året föll på den 11.e november, va mina föräldrar och hälsade på oss nere i Zaragoza. De kom på lördagkvällen och jag hämtade upp dem på tågstationen, vi lämnade av väskorna i vår lägenhet och sen stack vi in till stan för att jag skulle jobba ett pass på Zara några timmar och de fick gå lite sight-seeing medan jag körde mitt pass. Efter jobb möttes vi upp och knalla bort till en italiensk restaurang och åt gott. Jag sa att jag hoppade vinet och körde på cola eftersom det varit ett ganska intensivt jobbpass och jag hade lite ont i huvudet. Och varken mamma eller pappa tänkte mer på det. Min man va heller inte med på middagen eftersom han denna kväll inte befann sig i Zaragoza. Vilket också gjorde att vi ville hålla på det. Vi ville ju berätta tillsammans. Så kom söndagen och farsdag. Jag hade dukat upp till mysfrukost i och med dagen och som en liten farsdagspresent till pappa fick han en Aragon-handbollströja (som min man fixat till honom i och med att min man spelade handboll med Aragon vid det tillfället) och så fick pappa även ett vitt kuvert. Precis när han skulle öppna kuvertet sa jag att han skulle vänta, och jag gav ett vitt kuvert till mamma också. Både två blev ganska paffa och öppnade sina kuvert och i dem hade jag skrivit att de skulle bli morfar och mormor. Det tog nog ett litet tag innan de riktigt förstod vad de hade läst men sen kom glädjetjuten och de blev så himla glada. Så där satt vi, alla med världens största leende på läpparna och pratade om den glada nyheten. De var de första som fick reda på det och vi sa till dem att inte berätta det vidare för någon. Vi skulle själva berätta för mina syskon, faster och farmor.
 
För svärföräldrarna
Efter vi berättat för mina föräldrar ville vi ju såklart även berätta för mina svärföräldrar. Så min man ringde upp dem efter söndagsfrukosten och fick prata med sin pappa. Det första blev ju att gratulera på farsdag och sedan pratade de om lite vardagsgrejer och om allt möjligt. Sen sa min man att han hade något annat att berätta och frågade om hans mamma också va hemma. Hon va dessvärre uppe i Stockholm med några vänninor och skulle inte komma hem förrän på eftermiddagen/kvällen. Men vi bestämde oss för att berätta för svärfar direkt. Så min man sa att hans pappa skulle bli farfar och glädjen blev väldigt stor på andra sidan luren. Svärfar blev jätteglad och ville hålla på nyheten och berätta för sin fru sen när hon kom hem på kvällen. Och så blev det. Han berättade det för henne över middagen där på söndagen och hon blev ju också hur glad som helst och ringde upp oss för att gratulera. De ville även veta om de eller vi skulle berätta för min mans syster, men nej, det ville vi själva göra senare i veckan.
 
För storasyster och syskonbarn
Den 20.de november va det min äldsta systerdotters födelsedag och när mamma och pappa va nere och hälsade på oss hade vi skickat med dem en present som de skulle ge till min systerdotter med ett tillhörande vitt kuvert (känns det igen?) Eftersom vår tradition på födelsedagar i familjen är att sjunga och ge presenter tidigt på morgonen va det ju även så min syster fira min systerdotter där på morgonen den 20.de. Så för min del ringde mobilen halv sju på morgonen och jag visste ju direkt vad det gällde. När jag svarade hörde jag bara en massa skrik i luren och alla tjoa och tjimma och va superglada. På morgonen hade alltså min systerdotter öpppnat sin present och kuvertet och i det stod det nåt i stil med:
"Grattis på födelsedagen Mikaela! Hoppas du får en rikitgt härlig dag. En present får du av oss nu idag men den andra får du vänta på tills juni nästa år, för då ska du få en liten kusin!" 
Glädjen va ju enorm på andra sidan luren medan jag va lite yrvaken, haha. Vi berättade att jag då va i 10.de veckan och att vi hittills bara berättat för föräldrarna så även de fick hålla tyst lite till.
 
För mellansyster
I och med att jag inte ville göra skillnad på mina syskon styrde jag upp en skypedejt med min mellansyster den 20.de november. Vi började först prata väldigt allmänt om hur vi båda mådde osv. och jag berättade att jag mått lite dåligt dagarna innan, haft lite migrän och så, och direkt skojade min syster och sa:
"Haha, preggo"
Jag fatta inte vad hon menade och hade faktiskt aldrig hört ordet preggo innan så förstod inte riktigt vad hon menade. Men efter att hon förklarat viftade jag bara bort det och skrattade och sa nää...Kände att det blev ett konstigt tillfälle att berätta det på, så jag höll lite till på det. Och vi fortsatte att prata om våra vardagliga grejer och till slut tänkte jag att, jag måste ju berätta nu. Då va även min systerson framför datan och vi satt och pratade alla tre. Jag sa att jag hade en grej att berätta för honom, en hemlis, och att han va tvungen att lyssna noga. Han satt helt tyst framför datan och kameran och jag berättade att han skulle få en liten kusin. Då reagerade syrran, haha. Med många "va" och "är det sant?". Och så kom glädjen och faktiskt några glädjetårar. Och hon undrade ju varför jag höll på det så länge, ja det kan man ju fråga sig...haha.
 
För faster och farbror
Den 22.a, på min fasters födelsedag, kom faster och farbror och hälsade på i Zaragoza. De kom på förmiddagen/eftermiddagen och vi hämtade upp dem på tågstationen och åkte tillbaka till lägenheten. Jag skulle jobba några timmar på kvällen och min man åkte iväg på träning så vi bestämde att vi skulle berätta för dem på kvällen när vi skulle ut och äta middag. Och så kom kvällen. Vi var återigen på den italienska restaurangen och åt gott och hade det mysigt. Alla runt bordet beställde in alkoholhaltiga drycker utom jag vilket jag trodde någon skulle reagera på men ingen reagerade. Jag och min man tittade på varandra och försökte känna av när och hur vi skulle berätta det men läget kom liksom aldrig. Till slut kom vi in på en diskussion om barn och hur olika man uppfostrar sina barn. Min farbror har själv en son som har barn och de uppfostrar på ett sätt och mina syskon uppfostrar deras barn på ett sätt. Inte sagt att ett utav det är det bästa eller sämsta. Så då la jag fram snyggt och smidigt att den dagen vi får barn så hoppas jag att båda jag och min man är synkade i uppfostran och att vi är överrens i de flesta fall. Då frågar min farbror lite skämtsamt:
"Jaha, och vilken månad är du i...?" varpå jag svarar:
"I 11.e veckan!"
Och min faster som sitter brevid mig tittar på mig med världens roligaste min, glömmer den aldrig. Hon såg ut som en fågelholk med öppen mun och allmänt chockad i ansiktet. Och så smög det fram några tårar i ögonen med. De blev ju självklart superglada och även om det blev en chockad stämning till en början blev det glatt tjoande och tjimmande efteråt. 
 
För farmor
Dagen efter vi berättat för faster och farbror va jag tvungen att även ringa farmor och berätta om nyheten. Så jag ringde upp och pratade om lite allt möjligt i början och sedan sa jag till henne att hon skulle bli gammelfarmor. Det blev helt tyst i andra sidan av luren och jag frågade henne om hon hört och om hon förstått vad jag hade sagt. Jag sa än en gång att hon skule bli gammelfarmor och förklarade för henne att jag va gravid och vi väntade barn. Hon blev självklart glad och svarade att hon förstod vad jag menade men att hon samtidigt redan visste det. Hur kunde hon göra det? Pappa hade givetvis skvallrat. Men farmor tyckte det va jätteroligt och blev väldigt glad för vår skull. 
Efter vårt samtal berättade jag för min faster att pappa skvallrat om nyheten och vi skrattade och tänkte, typsikt honom. Så jag skickade iväg ett sms till honom under dagen och skrev att jag pratat med farmor och berättade den roliga nyheten men att hon redan visste. Så himla konstigt, hur kan det komma sig? Fick inget svar från pappa på ett tag men under kvällen kom det ett där det stod att han hade varit och besökt henne några dagar tidigare och att hon varit lite nere och därför hade han velat pigga upp henne med denna nyhet. När jag då frågade min pappa på vilket sätt hon va nere, svarade han bara:
"Du vet, på grund av väder och vind"
Okej så han ahde alltså berättat för farmor, fast vi sa några veckor tidigare att de absolut inte skulle berätta, för att det va dåligt väder ute? Haha. Men det är pappa i ett nötskal, kom både jag och faster fram till. Han är en riktig skvallrare!
 
För vänner
Vi väntade lite med att berätta för våra vänner. Först sa vi tills vecka 12 men sen sköt vi på det mer för att jag hade några träffar inplanerade med läkare nere i Zaragoza och jag ville vänta till de va gjorda. Vi väntade i alla fall till efter vecka 12. Tror att vi berättade antingen den 2.a advent eller så va det den tredje advent vi ringde runt till våra vänner. Och alla blev givetvis jätteglada för vår skull.
 
Så då va den goda nyheten ute! Blir lite roliga minnen om hur hela berättelse-grejen blev av...
 
 
 
 
Imorse blev det träning igen nere på gymmet och idag blev det joggat 5 km. 
Förstår inte riktigt hur jag kan känna mig så lätt i kroppen som jag faktiskt gör, kanske inte ska säga för mycket för om nån vecka kanske jag inte är lika rörlig, haha. Men det känns i alla fall himla bra. Jag måste ju erkänna att tempot på löpbandet är ju inte nåt att skryta med men jag tar mig fram i alla fall.
 
Efter träning blev det en god pastalunch på Vapiano och satt riktigt fint efter ett jobbigt träningspass.
Man får ju njuta så länge det varar och passa på att röra på sig medans man kan. Har läst att det är bra för den gravida kroppen att röra på sig minst 30 minuter om dagen och håller man igång med sin träning kan det underlätta själva förlossningen med, vilket ju är kanon. Måste ju erkänna att det är en dag som jag både ser fram emot och som jag fruktar lite. Självklart längtar jag/vi till den dag vi får se vår lilla bebis och får honom i vår famn men allting som leder upp till just den stunden är jag lite skraj för. 
 
Ibland vill jag inte tänka på det och stressa upp mig för något som inte kommer ske förrän om 2 månader, samtidigt som jag vill veta vad som ska hända för att kunna förbereda mig. Men samtidigt, kvinnor har fött barn i tusentals år, på sjukus, ute i bushen, med smärtlindring, utan smärtlindring och det har väl gått bra eller hur? Så varför skulle det inte gå bra för just mig?
 
Sista jag va hemma, i mars, och va hos barnmorskan fick jag lite info om lite allt möjligt som stundar och då bland annat om hur man vill att förlossningen ska gå till. Vill man ha smärtlindring? Hur vill man förlösa? Vilka ställningar vill man prova? Och så vidare. Hur mycket ska man egentligen förbereda tänker jag då. Det enda jag vet i nuläget är att jag vill ha all den smärtlindring jag kan få, typ. När det sen kommer till ställningar kan man inte bara testa i stunden vad som passar? Eller är jag helt fel på det? Ska det mesta planeras in i minsta detalj eller finns det utrymme för improvisation? 
 
Just nu känns den dagen ganska långt borta, fast det egentligen inte är så långt kvar. Dessa 30 veckor har ju gått himla fort så jag tror nog att det bara säger "puff" och så kommer dagen då jag måste berätta för Richard att "du, nu är det nog dags". När jag väl kommer hem till Sverige nu i slutet av april har jag och kommer jag planera in så mycket som möjligt för att få dagarna att gå och för att samtidigt inte ha så mycket tid över för att grubbla eller tänka på just "due date". Det blir som det blir. Det man kan styra över får man väl göra och det andra får bara komma helt enkelt. 
Ska bli otrolitg spännande i vilket fall som helst!
bild lånad härifrån
  
 

På många gravidsidor på nätet står det vad som händer efter man plussat. Vissa graviditetstester kanske visar ett plus om man är gravid men den stickan, eller de stickorna, jag använde mig utav visade två streck istället.

Så tänkte berätta lite kort om då jag strecka.
Det va måndagen den 15.e oktober och den hösten bodde vi i Zaragoza. Min mens, som egentligen skulle kommit på fredagen och som nästan alltid har varit regelbunden och kommit på ungefär samma datum varje månad, uteblev fredag, lördag, söndag och måndag. Så på måndagen efter jag hade varit och tränat köpte jag mig ett graviditetstest, mest för att kunna utesluta att jag va gravid. Jag tänkte faktiskt nog aldrig tanken att jag faktiskt skulle va gravid utan köpte testet mer för att utesluta tanken. När jag kom tillbaka till lägenheten va Richard hemma och jag kände att jag ville vänta med att göra testet tills han åkte på träning sen på eftermiddagen. Dels för egen del, visste inte riktigt hur jag själv skulle reagera om det nu visade sig att testet va positivt och dels för Richards skull. Att han inte skulle bygga upp nån slags falsk förväntning eller förhoppning om att jag kanske va gravid för att sedan mer eller mindre krossa den förhoppningen. Så jag väntade till Richard åkte iväg på träning och sen plockade jag fram testet. Stod på förpackningen och de hade sagt på Apoteket att det va bättre att göra testet på morgonen då det skulle ge ett säkrare resultat. Men det kunde jag inte vänta på, jag ville ju veta det där på måndagskvällen. Väntade ytterligare en stund efter att Richard åkt iväg eftersom jag under dagen och de senaste timmarna hällt i mig ganska mycket vatten och tänkte att testet kanske inte ger rätt utslag med så mycket vatten utblandat i kroppen. Men så när kvällen närmade sig gjorde jag äntligen testet. Efter att ha kissat på den pinnen och i väntan på resultatet tänkte jag, om jag minns rätt, att jag har nog köpt detta test lite för tidigt, mensen kommer säkert vilken dag som helst! Och sekunderna gick. Och helt plötsligt dök det upp två streck på pinnen. Två streck! Vilket då betydde att det faktiskt va positivt.
Då började hjärtat klappa lite extra. Men jaha, vad händer nu? Är det verkligen sant? Hur tillförlitliga är egentligen de testen? Ska jag kanske iväg och köpa ett till bara för att vara på säkra sidan? Medan jag tänkte alla dessa tankar i huvudet hade jag ett stort leende på läpparna. Fast jag inte trodde att testet skulle visa två streck blev jag ju självklart himla glad mitt i förvirringen. Kommer ihåg att jag gick i lägenheten för mig själv och sa högt: "Okej, okej" säkert tio gånger om innan jag gick ut genom dörren och ner till spårvagnshållplatsen för att ta mig bort till närmsta apotek.

Det närmsta låg bara tre hållplatser bort och på väg mot det tänkte jag fortfarande i huvudet, "okej, okej". Så jag köpte ytterligare ett test och kvinnan där sa likadant som de sagt till mig innan på dagen, på det andra Apoteket. Det är bättre att ta det på morgonen för ett mer tillförlitligt resultat. Ja eller hur? Eller hur skulle jag, Ida, världens mest nyfikna person kunna vänta till morgondagen. Nähä du, jag gör testet direkt jag kommer hem. På vägen hem ringer Richard mig och berättar att han är på väg hem och frågar vad jag gör. Jag säger att jag är ute och tar en kvällspromenad och berättar ingenting om att jag gjort ett graviditetstest några timmar innan och inte heller att jag precis köpt mig ett till. Han föreslår att vi möts upp i mataffären eftersom både kyl och frys är i stort behov av påfyllning. Så visst vi möts upp i mataffären och jag lyckas hålla ett pokerface, hur nu det gick till, och vi kommer tillbaka hem till lägenheten och lastar in grejerna i kylen och pratar om vad vi ska äta till middag. Mat eller middag var inte prio ett i mitt huvud just då och till slut kom vi fram till att vi skulle ta nåt lätt och gott och denna måndagskväll blev det korv med bröd helt enkelt.

Medan Richard fixade med det i köket drog jag mig in mot toaletten med de senaste inhandlade på Apoteket och gjorde mitt andra test. Och sekunderna gick. Sakta. Även detta test visade två streck, alltså positivt. Men då va det ju så. Jag va gravid. Även efter detta test fick jag ett stort leende på läpparna. Men nu va ju bara frågan ur jag skulle berätta det för Richard. Så här i efterhand hade det ju varit världens enklaste grej att berätta, antingen att visa honom testet eller att bara säga rakt ut att han ska bli pappa. Men nej så smidig är inte jag, jag drog på det istället för att hitta de allra bästa orden och det allra bäst tillfället. Så väl ute på balkongen med korvarna som denna kvällen va vår middag satt jag och va nervös och halvsvettig för att berätta. Jag sa till slut att jag hade något att berätta men att jag inte riktigt visste hur jag skulle lägga fram det och började vrida på mig. Richard frågade varför jag va så hemlig och lurig och till slut berättade jag att min mens inte kommit på några dagar och att jag köpt och gjort ett graviditetstest. Efter att det första visat sig positivt åkte jag iväg för att handla ytterligare ett test för att va på säkra sidan och även det hade visat sig vara positivt. Så att...redan då såg jag på Richard att budskapet gått fram och han satt där mittemot med ett stort leende på läpparna och nog lite tagen. Och så reste han sig upp och kom över till mig och gav mig en stor kram. Då bultade hjärtat på ganska bra. För mig va det väldigt nervöst att berätta. Varför vet jag inte, jag visste ju att Richard skulle bli jätteglad, men ändå va jag nervös och darra lite på rösten.

Så där satt vi, två blivande föräldrar. Så häftigt och galet på samma gång. Vi bestämde då att inte berätta för någon förrän vi pratat med en läkare och även vänta tills 10.de veckan eller mer. Och oj så svårt. Att inte kunna berätta för syrrorna eller mamma och pappa när man pratade med dem över telefon eller Skype och de frågade om det hänt något nytt det senaste. Det bara bubbla inom en och helst ville man ju berätta för alla på en gång men vi bestämde oss för att vänta.

Hur vi berättade blev en ganska rolig grej, i nästan alla fall, men det får bli ett annat inlägg!

Lördagen startade med ett härligt gympass nere på gymmet. Idag blev det bland annat löpning som gick himla bra! I början va det ganska tufft och den första kilometern kändes riktigt jobbig och dryg. Men allteftersom jag fortsatte och började komma igång gick det väldans bra. Kändes nästan som att jag fick nån extra kraft där på slutet och sprang lite som på moln, haha.

Fredagskvällen bjöd ju på mycket götta i form av chips och choklad, vilket inte är så jättebra varken för mig eller lilla pysen men man är inte mer än mänsklig. Tänk att gå nio månader och äta sunt, träna och inte ens röra en bit choklad eller annat gott. Det hade aldrig funkat, inte för mig i alla fall!

Men äter man sunt i veckorna och tränar och håller det onyttiga till helgerna får man en bra mix på det hela. Ibland kan det ju slinka ner nån glass eller nåt litet choklad i veckan med men som sagt man är inte mer än människa!

Igår när vi va iväg på fredagsbrunch fick man verkligen uppleva känslan av hur roligt eller mindre roligt det kan vara att sitta tillsammans med ett sällskap där allihopa dricker drinkar och är på g. Lider inte av att jag just nu inte kan dricka alkohol och har nog aldrig gjort det genom hela graviditeten men igår kändes det av. Inte avsaknaden av att dricka vin eller en drink men av att inte riktigt orka med att lyssna på allt som sas och skratta åt saker som dels inte va roliga och dels va så interna att jag inte förstod varför alla andra skrattade. Har aldrig heller haft problem med att vara i ett sällskap där andra dricker och jag själv inte gör det men när nivån blir ganska låg och skämten inte riktigt är skämt och man skrattar, eller nja drar på smilbanden, bara för att inte verka som en surpuppa så blir det lite halvtrist.

Annars va ju brunchen himla trevlig och alla där va också väldigt trevliga och sociala och snackiga. Sen att det blev lite utdraget på slutet är ju som det är. Nivån kanske inte va den högsta samtidigt som jag kände mig trött och bara ville hem. Det blir så ibland. Men det enda man kan höra är ju att låta partygänget fortsätta på deras linje och man själv får göra det man helst vill. Och igår va det att åka hem, sätta sig framför en go film och mys med mannen och godis!

Torsdagen började med ett träningspass nere i gymmet. Idag blev det löpning, 4 km, och efter det lite träning för armarna, låren och rumpan. I och med att tisdagens träning inte gick så bra som jag hade hoppats på va det skönt att jag orka de 4 km på bandet. Men det är ju så, vissa dagar går det bättre och andra dagar går det sämre. Börjar ju känna av att magen växer och växer så det kanske inte är så konstigt att man inte är lika snabb och smidig längre, haha.

Annars idag är det en himla bra dag, som vanligt. Är så glad att jag kan fortsätta med min träning och när löpningen blir för jobbig och magen blir för stor ska jag istället satsa på morgon powerwalks.

Ställer in siktet mer och mer på hemresan till Sverige nu. Knappt tre veckor har jag kvar här i Doha och fast jag gillar solen och värmen ska det bli skönt att komma hem. Finns så mycket jag vill göra och hinna med innan bebisen kommer, självklart blir man ju inte immobil med ett barn men vill passa på att göra vissa saker innan BF.
Som att umgås riktigt mycket med mina syskonbarn. Hitta på roliga saker med dem, åka iväg nånstans, ha mysiga söndagsfrukostarmed dem, baka, mysa och bara va. Försöker lägga upp mina veckor och helger nu när jag kommer hem för att hinna med så mycket som möjligt. En helg vill jag kika uppe i Ullared om de har lite roliga saker, både babygrejer och kanske grejer till mig, haha. Jag vill hälsa på faster och farbror i Halmstad, vänner och familj i Göteborg, fira mamma riktigt ordentligt på hennes födelsedag och ha en tjejdag på stan med syskonen och kanske även mamma.

Utöver detta vill jag ju som sagt hålla igång min träning, så jag tänker powerwalks/löpning varvat med pass i form av yoga eller pilates. Och så vill jag ju förbereda inför vårt barn i form av att fylla kyl och frys med storkok och goda rätter så man slipper tänka på matfrågan den första tiden. Jag vill även baka goda bröd och kakor och bullar så man har något hemma att bjuda på om man får gäster.

Får se om tiden räcker till bara, haha. Från den 22.a april till den 18.e juni (beräknat förlossningsdatum). Det ska väl kunna funka?!