Ida

Idag går jag in i en ny vecka, vecka 36.
Det börjar kanske bli lite tjatigt men jag mår fortfarande bra och håller mig sysselsatt med lite olika aktiviteter. Vet inte om det är för att jag kommit igång med träningen igen eller om det är nu de sista veckorna men jag blir så snabbt hungrig och blodsockret kan sjunka himla snabbt vilket gör mig lite trött och grinig. Fast nu i skrivande stund kommer jag på att jag nästan alltid varit sån, får jag inte mat när jag är hungrig kan jag lätt bli en pain in the ass, så att säga. Så det kanske inte är något nytt i för sig!?

Men träningen går bra, ibland är flåset med och ibland får man leta länge innan man hittar det men det stoppar mig inte på gymmet. Jag kör på med kondition och lite styrka och det känns väldigt bra.

Sedan jag kom hem, vilket är för drygt tre veckor sedan, tycker jag att magen växer så det knakar. Har även fått höra det från andra så då måste det ju stämma. Men än en gång är det kanske inte så konstigt att det smäller till så här på sluttampen, har insett ny att det inte är så jättemånga kvar till due date. Själva dagen skrämmer mig inte lika mycket längre som tanken på att inte få hem min man i tid. I bästa fall kan han komma i början av juni, i värsta fall i mitten ochpysen är beräknad till den 18.de. Vet inte riktigt hur vi ska få ihop den ekvationen!? "Jaja, det löser sig" har blivit ett mantra som jag kör på repeat inne i huvudet för att skjuta bort tankarna och för att inte oroa mig i onödan. Eller så kör vi på min mans välberömda fras om att förstföderskor oftast går över tiden. Och självklart är det ju så, för alla, så varför ska jag vara orolig!?

Kanske ska tilläggas att det är hans syster som är läkare och inte han...